Kan ärligt säga att helgen inte varit bra. Jag får panik, får ångest på mig själv. Det är så lätt att falla efter när man varit svältläge-ish i 5-6 dagar. Det river inuti en. Som vargar som krafsar innanför bröstkorgen efter något att äta. Och när det väl händer är det för sent. Då vill man bli ren. Men det går inte. Jag tänker panikartat att jag kan sätta vattnet på högsta hugg, för att dölja ljuden. Men det kommer inte hjälpa. Ska jag gå ut en sväng och göra det där? Men vad ska jag säga? Det går inte. Jag har varit där så många gånger och på ett sätt är jag glad att det inte blev så, att jag inte fick upp det igen. För jag orkar inte med det igen. Ett tag när det var riktigt illa hade jag till och med mardrömmar om att jag tappade mina tänder och det var så jävla obehagligt. No more. 

 

Men jag tänker inte ge upp. Blir bara ännu mer motiverad till att lyckas. Vägen till lycka är inte enkel och rak. Det kommer ta tid, och det kommer vara jobbigt, några snedsteg på vägen. Men. Man måste genom skam, man måste genom drömmar. Man måste dö några gånger, innan man kan leva.