Det går liksom inte att vara normal och att ha ätstörningar. Det är ju jobbigt att inse det. Jobbigt att man måste dra sig ur sociala grejer osv för att slippa äta/dricka. Igår var inte en sån dag. Där jag drog mig ur alltså. Och jag vet inte om jag ångrar det eller inte. Det är skönt att släppa taget om alla ens tankar, och bara va.

 

Drack 1 öl och 1 glas vin tillsammans med några vänner. En sallad blev det till lunch. Så alkoholen blev min kvällsmat kan man säga. Ingen särskilt bra dag och orkade inte ens räkna ut vad det skulle landa på. Men jag höll mig ifrån att äta något när jag kom sedan. Var så sjukt sugen på att bara äta allt. Gick och lade mig istället, alltid något positivt.

 

Känner nästan att jag vill vara ensam i helgen. Jag vill men ändå inte. Ska iaf inte äta något onyttigt. Varför kan ingen bara förstå att man inte vill äta något. Jag kan ju inte säga det. Men jag vill. ÅH. Känner mig depp.