Och man drömmer sig bort.. man vet precis hur man vill att det ska se ut. Jeansen som kommer sitta sådär fint, över ett par smala  ben.. en t-shirt som ligger sådär snyggt över en lite för benig överkropp. När man sträcker sig så glider tröjan upp och blottar ett par perfekta höftben.. Perfekt..ordet känns så främmande..så långt bort.. Kommer jag bli det någon gång? Om jag verkligen kämpar, kommer det bli så då? Kommer jag vara lycklig? Jag vill ju så gärna.

Det är så jävla löjligt egentligen. Hur mycket man kan bry sig om utseende. Men det är ju så. Det är ju allt. Alla vill se bra ut, bli uppskattade för hur de ser ut. Få bekräftelse. Få avundsvärda blickar. Det är bara det att inte alla är villiga att kämpa för det. Men jag är ju det.

Och Jag har ju liksom aldrig riktigt haft något annat. Inte egentligen. Detta är ju mitt intresse. En livsstil, ett val.